Det dök upp i flödet, plötsligt och utan förvarning. Det var en länk till ett nyhetsinslag om en psykoterapeut som dömts för att ha utnyttjat sina patienter sexuellt. Det är ofta på det sättet det händer. Jag läser något och mina minnen triggas och den här gången kom jag att gå tillbaka ett antal år i tiden. Ganska många år, tills tiden innan jag kontaktade psykiatrin. För mig var det en präst och inte en psykoaterapeut. Det tog ganska lång tid innan jag kunde se det som hände som ett övergrepp. Egentligen så känns det konstigt fortfarande att kalla det för det. Det handlar förmodligen om att jag fortfarande, efter så många år, känner mig delskyldig i det som hände. Kanske var jag det. Jag vet inte. Det jag vet är att jag var utsatt och lätt att utnyttja, -och att den person som jag borde kunnat lita på svek det förtroende han hade fått.

Jag stänger dörren bakom mig. De tre barnen sover i rummet bakom mig. Den nästäldsta dottern Linnea*, 6 år tog längst tid på sig att somna. Hon är en liten livlig tjej som alltid tar ganska läng tid att varva ner. Precis som barnen lagt sig går jag ut på terassen och andas in den kalla vinterluften och ser ut över snön på innergården. Ångesten trycker mot tinningarna och magen. Jag huttrar till. Det är en ovanligt kall decemberkväll. Sören och hans fru Pia är ute på bio och skall komma hem i vilket ögonblick som helst. Jag har varit hos dem i nästan två månader. Egentligen bor jag inte här, jag har bara hållit till här den sista tiden, men mot slutet har det blivit så att jag varit här nästan mer än jag varit hemma. För bara någon månad sedan hade vi aldrig setts. Det var en sen kväll som jag ringde kyrkan och församlingen jourtelefon i min ångtest. Jag hade precis lämnat min familj, var ny i den här delen av världen och sökte akut stöd. Det blev ett långt samtal. Sören lyssnade och samtalet slutade med att vi bestämt oss för att fortsätta samtalet följande dag, trots att jourtelefonen egentligen skulle vara anonym. Ganska snart blev våra samtal loch mina besök längre och längre. Så började jag sova över, ta hand om barnen mellan varven och spendera mer och mer tid där. På nätterna satt vi uppe och pratade. På dagarna tog jag hand om barnen. Jag berättade om mina barndomstrauman, om ängesten och om övergreppen. Jag berättade om det innersta och mest hemliga och han lyssnade, bad för mig och peppade mig. Sedan kom den dagen i december. Jag hade alltså lagt barnen och Sören och Pia hade varit borta i några timmar. Någon vecka tidigare hade Sören definierat mina problem genom att sätta upp en plan för vad vi skulle jobba med under våra samtal. Jag skulle lära mig fem saker, -jag skulle lära mig leka, känna smärta, uppleva närhet, förstå att beröring inte alltid handlar om sex och jag skulle lära mig att känna ilska. Vi hade planerat att ha ett samtal senare under kvällen men min ångest växte. Den hade börjat några dagar tidigare då Sören i pedagogiskt syfte kysste mig. En vänskaplig kyss förklarade han. Han bet mig också i armarna så att jag fick stora blåmärken över överarmarna och han slog mig ibland, -för att lära mig känna smärtan och bli närvarande i kroppen. Han hade börjat smeka mig också på ett sätt som kändes så fel, men han försäkrade mig om att det inte var det. Och han var ju präst. Så han visste ju. När nu kvällen närmade sig blev jag bara mer och mer ångestfylld. Jag blev förvirrad och orolig men kunde inte förklara varför. Ångesten smög sig på. Jag ville helst bara gå därifrån. Samtidigt var han min livlina. Den enda som visste. Han kände mig. Visste mina hemligheter. 

Den kvällen som följde minns jag mest som en diffus dimma. Kanske var jag dissocierad? Kanske har jag bara förträngt det? Den natten övergick samtalet i något annat. Och efter någon timme fick jag tillfälle att dra jag därifrån hals över huvud. Fick inte ens med mig jackan. Flydde. Senare samma kväll när jag stod på tågstationen kräktes jag. Jag kunde känna lukten av honom och överväldigades av ångest. Försökte förstå vad som hade hänt men kunde inte riktigt förstå det. Var övertygad om att det var mitt fel. Att jag förlett honom. För att jag var sådan. Äcklig.

Drygt ett och ett halvt år senare anmälde en tredje person händelsen till domkapitlet. 

* Barnens, liksom prästen och hans frus namn är fingerade. Vissa detaljer är också fingerade av sekretesskäl.

Artikeln som triggade denna del av mit liv finns bl.a här http://www.svt.se/nyheter/regionalt/mittnytt/fangelse-for-sexterapeut