Det är en årsdag idag. Jag har ganska många, utspridda över året. Jag kunde göra en egen kalender med egna röda dagar om jag ville. Då kunde dagen idag vara en sådan. Egentligen känns det lite osäkert att skriva på nätet, för även om jag är anonym så kanske min historia för någon blir bekant. Och rätt som det är, så är denna någon en någon jag helst inte skulle se här. Därför är jag försiktig och skriver kanske inte allt. Åtminstone inte helt svart på vitt. Ändå är jag är inte ensam om min situation. Vi är många. Jag har lustigt nog aldrig tänkt på det som jag genomlevt som ett hederbrott förrän jag såg på Kalla Fakta här om dagen. Inser ju nu att det är det i allra högsta grad. Det är så lätt att tänka att sådana saker handlar om någon annan, att det är några andra människor som drabbas. För min hisotria handlar ju bara om mig, om min familj och om värderingar på villovägar. Det handlar om människor som inte kan hantera att min verklighet är annorlunda än deras. Och att jag valde en annan väg en dem. Jag valde att tala.

Den historia jag berättar är alltså i allra högsta grad en historia som handlar om heder. Men det är också en historia som handlar om några människor skam som de försöker överför på andra. Och jag råkar vara en av dem som är ett hot mot det som är deras trygghet. Människorna är inga obestämbara. De är människor i min släkt, människor från det som var mitt sammanhang tidigare. Människor jag inte träffat på många år nu. 

På det sättet kan man säga att min historia är just det, en historia. Samtidigt är min historia också en historia om min vardag idag. Min vardag som psykiskt funktionshindrad invandrande kvinna. En historia om möten med psykiatrin och socialtjänst och möten med en hjälparkultur som för mig ofta ter sig främmande. Men det är också en historia som handlar om goda möten, delaktighet och självbestämmande, Något som inte varit så självklart som det kanske borde.

Utifrån sett har jag nog ett ganska komplicerat liv fortfarande, ändå är det så mycket enklare nu än det någonsin varit. För den som levt som gömd eller ofri är friheten något konkret. Friheten är att kunna skriva ner sina tankar utan att behöva vara rädd för att behöva dö för rätten till dem.

 

Viveka

4 november 2012 23:42

Jag läser dina ord och din historia och blir så ledsen. Jag blir också så upprörd över Sveriges psykiatri och socialtjänst. Jag arbetar med utsatta människor och till störst del med kvinnor och jag har mött socialtjänsten och deras hårdnackade bemötande. Önskar jag kunde göra mer än vad jag gör. Jag önskar också att du hade haft ett bättre förflutet. Jag kommer att fortsätta läsa din blogg och du ska veta att mitt hjärta blöder för dig. Varm kram till dig du fina kämpe <3

dissociativ

5 november 2012 11:12

Tack för dina värmande ord. Och tack för det arbete du gör för dem som likt mig hart otur i livet.

 

C

12 november 2012 00:25

"upptäckte"dig idag o jag har läst dina ord o tankar. Skriver o raderar, skriver o raderar, det känns som om allt jag vill förmedla blir löjliga floskler. Jag är ledsen,arg, uppgiven och framför allt full av beundran. Du enastående modiga kvinna du berör så djupt. Kram

dissociativ

12 november 2012 13:03

Tack för dina varma ord. De ger mig styrka och jag känner att jag inte kan tacka nog för det djupa stöd du uttrycker. Tack igen!

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Det dök upp i flödet, plötsligt och utan förvarning. Det var en länk till ett nyhetsinslag om en psykoterapeut som dömts för att ha utnyttjat sina patienter sexuellt. Det är ofta på det sättet det händer. Jag läser något och mina minnen triggas och d...

Inspirerades av en underbar nätvän till mig som ofta skriver dikt på rim och skrev så denna dikt om flykten:   Jag tänkte att här lite kort summera hur allt gick till, vid flykten med mera Luta dig tillbaka, ta ett djupt andetag och minns a...

När jag hade bott under bar himmel, eller i alla fall under taket på min bil, i åtta nätter togs jag in, via gynekologmottagningen och kvinnokliniken till psykiatrin. Jag var vid det laget ganska sliten. Dagarna hade gått mest åt till att praktiskt f...

Gynekologen har satt sig på sängen och tittat utforskande på mig. "Du har varit igenom en hel del" säger hon medlidsamt. Jag tittar upp på henne och inser genast var jag befinner mig. Jag är varm och känner mig lätt darrig men starkare än dagen innan...

Varje dag, utom första dagen, under de åtta dagarna som jag bodde i min gamla röda Volvo 740 så gick jag ner till psykiatriska jourmottagningen som fanns vid en sidobyggnad bredvid det lokala regionsjukhuset. Jag träffade en ny jourläkare varje gång ...