Gynekologen har satt sig på sängen och tittat utforskande på mig. "Du har varit igenom en hel del" säger hon medlidsamt. Jag tittar upp på henne och inser genast var jag befinner mig. Jag är varm och känner mig lätt darrig men starkare än dagen innan. "Jag har talat med mina kolleger" säger hon lite långsamt, "vi har inte skäl att ha dig kvar här så länge till, men vi tycker inte heller att du skall bo på gatan längre. Vi tror helt enkelt att det vore bäst om du kanske kunde vara på en särskild avdelning, alltså... inom psykiatrin, bara tills allting ordnat sig" säger hon. "Psykiatrin?" frågar jag osäkert. "De vill inte ha mig". "Jag vet att de inte ville det förut" säger gynekologen, "men jag har talat med dem och de är villiga att ta emot dig nu".

Jag förstår inte riktigt vad hon säger. "Vill de ha mig?" frågar jag osäkert. "Ja, du är välkommen" säger hon och ler varmt. Sedan skrattar hon till "de flesta brukar inte vara lika lättade som du att bli hänvisade dit!".

Det må kanske vara, men det här betyder för det första att jag kommer att ha tak över huvudet ett litet tag framöver. Och för det andra att det kanske är så att det finns någon som tror mig. Eller betyder det inte det?  

Varje dag, utom första dagen, under de åtta dagarna som jag bodde i min gamla röda Volvo 740 så gick jag ner till psykiatriska jourmottagningen som fanns vid en sidobyggnad bredvid det lokala regionsjukhuset. Jag träffade en ny jourläkare varje gång och berättade samma sak för varje ny person. Jag berättade hur jag hade flytt, hur jag hade strävat med socialtjänsten, hur jag bodde i bilen och hur jag för varje dag mådde bara sämre och sämre. På den åttonde dagen kom vändningen, även om den inte kom på det sätt jag hoppats.

Jag vaknar upp i ett tämligen mörklagt rum. Endast ett svagt ljus från gatan utanför lyser upp rummet. En man ligger bredvid mig i sängen och andas tungt. En annan man halvligger i en fotölj och snarkar högt. Han vrider lite på sig när jag vänder mig mot honom, men vaknar inte. Jag försöker stiga upp men känner hur rummet snurrar till. Mödosamt stiger jag upp och märker att jag delvis är avklädd på kroppen. Jag ryser till, hittar mina kläder på golvet bredvid sängen och tittar mig hastigt omkring innan jag försiktigt smyger ut genom dörren. Dörren stänger igen bakom mig med ett klick och jag befinner mig i en trappuppgång. Jag läser namnet på dörren och memorerar det. Känner på mig att det är viktigt att göra det, även om det är den enda raka tanke jag har. Sedan går jag sakta ner för trapporna. Det svider till mellan benen och plötsligt blir jag riktigt rädd. Allra först var jag lättad över att jag inte sovit ytterligare en natt i bilen. I nästa ögonblick tränger skräcken igenom. Var är jag? Jag försöker komma ihåg vad som kan ha hänt. Jag känner mig yr och förvirrad och minns bara vagt bilder från kvällen innan. Det var lördag kväll och jag hade gått ut på krogen. inte för att ragga upp någon utan för att kunna skölja av mig på toaletten och kanske i bästa fall bli bjuden på en öl eller två. Och det hade jag också. Blivit bjuden alltså. Sedan minns jag inte mer.

Det är ett bra stycke från förortsområdet där jag uppenbarligen spenderat natten och sjukhusområdet där bilen fortfarande står parkerad. Jag går långsamt in mot stan för att sedan vid kyrkan ta vänster upp mot sjukhusområdet. Det är en lite varmare morgon än på länge, ara några minusgrader till skillnad mot den gågna veckans köldrekord. Ändå huttrar jag. För varje andetag jag tar som når ända ner till maggropen svider det till och kroppen skälver av smärta. Jag inser att något är fel.

Vid sjukhusets entré väljer jag att gå in. Först tänker jag att jag skall skölja av mig och g in på toaletten och "snygga till mig" lite. Men jag inser när jag kommer in att jag fortfarande är yr och behöver kräkas. Går in på toaletten och sjunker ner på golvet. När jag kvicknar till upptäcker jag att jag blöder. Jag sköljer av trosorna i handfatet inne på handikapptoaletten och drar på de funktiga trosorna igen. Sedan går jag ut i korridoren. I entrén hedjar jag mig plötsligt. En instinkt får mig att leta fram gynekologmottagningen och jag tar hissen upp en våning.

Gynemkologen är en kvinna i medelåldern med varm röst och mjuka varma händer. Jag är trött och flyter in och ut ur ett dis av otillgänglighet. Gynekologen väljer att söva mig för att genomföra undersökningen. När jag vaknar får jag besked om att jag skall bli kvar över natten. För en liten stund är jag riktigt, riktigt lycklig. Jag somnar och sover djupt.     

Tänkte berätta för er om mitt första möte med psykiatrin. Mitt första möte ledde till en längre relation. En relation som haft både goda och mindre goda stunder. Förmodligen kommer jag att kunna berätta om valda delar av den vid ett senare tillfälle och vara lite mer ingående då.

Men det var såhär det började:

Fönsterrutorna på bilen är igenfrostade. Jag kisar på klockan och konstaterar att den är kvart i fem på morgonen. Jag sätter mig upp och drar jackan tätare omkring mig. Kölden har nått in ända in i märgen och jag vänder mödosamt på mig. Mina tunna kläder är inte gjorda för kylan som intagit mig. Jackan som jag köpte för någon dag sedan på secondhand har visat sig vara en livräddare när minusgraderna ställt sig på rad och brutit in sig i min bil, i mitt gömställe. Tre timmars sömn under de senaste tvä nätterna har det blivit. Det är min andra morgon som jag vaknar här, i den gamla Volvons baksäte, ihopkurad till en boll som skydd mot kylan som intagit både mig och den gamla bilen. Bilen står denna morgon parkerad på sjukhusets parkering. Mest för att det är gratis att stå här. Utanför kvinnojouren där jag vilade första natten kostade det att stå parkerad från klockan 06.00 Här kan jag sova gratis om jag skulle behöva, -eller kunna sova, även efter klockan 06.00

Jag kryper över stolarna och in i framsätet och böjer mig efter påsen med mackor som jag har på golvet på passagerarsidan. Fram ur den stela icakassen tar jag mackan från igår. Redan när handen nuddar brödet känner jag frosten som lagt sig som en hinna på brödet. Jag drar fram mackan och tittar bestört på den. Då brister det för mig. Jag sjunker ner framför ratten och börjar gråta. Djupa tunga hulkande urgrundstårar. Jag drar upp benen så att jag sitter inklämd mellan sätet och ratten och borrar ner ansiktet i knät. Mina händer är stelfrusna och kalla och jag värmer dem under kläderna mot huden på magen som ännu är varm. För varje hulkande andetag jag tar fylls bilen av lite mera värme och jag börjar sakta, sakta tina upp en smula. Jag vrider på bakspegeln och tittar mig i den. Ett blekt ansikte med blåa läppar möter mig. Det skrämmer mig. Sakta immar fönstret bredvid mig igen. Jag inser att jag måste komma ur min nuvarande situation innan jag fryser ihjäl. Efter två veckor på kvinnojouren fick jag lov att flytta ut. Jag befinner mig i en stad där jag inte känner en enda människa. Och jag befinner mig här för att detta är en trygg plats att vara på. Åtminstone var det så det sas när jag lämnade min gamla stad och med socialtjänstens hjälp kom hit. Min gamla kommun betalde för mitt uppehälle under första veckan. Min nya kommun vägrade betala och under en veckas tid stod kvinnojouren för mitt uppehälle. Sedan flyttade jag ut. Hänvisad som jag var till min bil för tak över huvudet den kommande tiden. Det var februari och de kallaste nätterna på många år.

För att få upp värmen slog jag på motorn och stod med bilen på tomgång en liten stund. Ni undrar kanske om jag inte kunde vända mig till socialtjänsten. Att de säkert hade hjälpt mig. Handläggaren, som jag blivit hänvisad till eftersom jag hade skyddade personuppgifter, var föräldraledig och skulle återkomma om drygt tre månader. Jag hade begärt att få träffa någon annan men fick besked att det bara fanns en som hade hand om "sådana som mig". Med sinande resurser kändes livet just i det ögonblicket fullständigt tröstlöst. Jag måste ha hjälp. Om jag ringde till socialjouren efter stängningsdags skulle de kunna hjälpa mig till ett härbärge var beskedet från socialtjänsten. Jag som var så rädd för uteliggare, eller ännu värre, missbrukare. Tanken att dela ett rum med okända män var nästan mer skrämmande än tanken att frysa ihjäl i min egen bil. Då var jag i varje fall på en trygg plats.

"Kan socialtjänsten inte hjälpa mig kanske psykiatrin kan?" tänker jag och famlar efter alla halmstrån jag kan. Jag stänger av motorn och lugnar mig sakta. Mina tårar börjar ta slut och jag har börjat återfå något av värmen även om kylan ännu är påtaglig. "Kanske", tänker jag, "kan jag åtminstone gå in där och värma mig en stund?"

"Psykiatrisk jourmottagning" står det på en dörr. Jag rycker i den och dörren går upp. Plötsligt känner jag mig väldigt osäker. Men det är varmt och jag njuter av att andas den varma luften och låta den fylla mina kalla lungor. Framför mig är en trappa som visar sig leda upp till en liten reception. En kvinna kommer yrvaket fram till luckan sedan jag ringt på ringklockan och ganska snabbt slussas jag in i ett rum. Rummet är litet. Invid ett stort skrivbord som upptar större delarna av rummet sitter en man i en vit rock. Läkaren gissar jag. Han vänder sig mot mig och en ganska ung man i min egen ålder tittar på mig. "Sätt dig!" säger han och tittar på mig. "Nå?" säger han. Jag vrider mina händer, som fortfarande är iskalla, i knäet och börjar förklara. Jag berättar hur jag flytt med hjälpa av polisen och socialtjänsten, hur jag blott på kvinnojouren tills för ett par dagar sedan och det som skett sedan dess. Jag berättar om det omöjliga i att hitta en bostad när man står utan inkomster eller hemadress. Jag berättar om min ångest, om trauman och om mina dissociativa episoder, de som blivit allt fler sedan jag gick under jorden. De som kommit att dominera mitt liv. Han lyssnar lite förstrött och gäspar högljutt. "Så det är ett socialt problem?" undrar han. "Socialt och psykiskt" säger jag. "För mig låter det som ett socialt problem" säger han. "Ta det som en komplimang. Hade jag tyckt att du verkar vara en galenpanna hade jag skrivit in dig med en gång, men det kan jag inte göra nu. Detta är inget hotell". "Men" säger jag. "Vad skall jag göra?". "Åk hem igen" säger han. "Här har du ingenting att hämta".

Jag står innanför dörren till jourmottagningen och drar in de sista varma andetaget innan jag tar sats och går ut i kylan. För en stund överväger jag att lägga mig ner i snön bakom husknuten och bara ligga kvar tills jag somnar. Av någon anledning väljer jag i stället att gå tillbaka ut mot parkering. Fullkomligt blottlagd och tom. Utan någon som helst aning hur jag skall överleva till följande dag.       

Flera av mina vänner på twitter håller på med just detta, bloggandet, och hur det nu kom sig fick jag ett infall just ikväll, på allhelgonadagen och bestämde mig hastigt och lustigt för att börja blogga. Så här sitter jag nu med mitt livs första blogg, som jag betalat 50 spänn för att upprätthålla reklamfri i ett kvartal, och försöker komma på hur man gör nu då, när man har samlat mod till sig och kommit såhär långt.

Hoppas på att det skall bli bra, att jag kan trotsa min vana som jag har att ge upp med saker jag påbörjar och att detta skall bli något jag kan fortsätta med över tid. Att det skall bli en plats som fler än jag själv hittar fram till. Man kan ju alltid hoppas. Om det blir så får tiden utvisa. Nu är jag i varje fall i gång. Och det är alltid något.