Varje dag, utom första dagen, under de åtta dagarna som jag bodde i min gamla röda Volvo 740 så gick jag ner till psykiatriska jourmottagningen som fanns vid en sidobyggnad bredvid det lokala regionsjukhuset. Jag träffade en ny jourläkare varje gång och berättade samma sak för varje ny person. Jag berättade hur jag hade flytt, hur jag hade strävat med socialtjänsten, hur jag bodde i bilen och hur jag för varje dag mådde bara sämre och sämre. På den åttonde dagen kom vändningen, även om den inte kom på det sätt jag hoppats.

Jag vaknar upp i ett tämligen mörklagt rum. Endast ett svagt ljus från gatan utanför lyser upp rummet. En man ligger bredvid mig i sängen och andas tungt. En annan man halvligger i en fotölj och snarkar högt. Han vrider lite på sig när jag vänder mig mot honom, men vaknar inte. Jag försöker stiga upp men känner hur rummet snurrar till. Mödosamt stiger jag upp och märker att jag delvis är avklädd på kroppen. Jag ryser till, hittar mina kläder på golvet bredvid sängen och tittar mig hastigt omkring innan jag försiktigt smyger ut genom dörren. Dörren stänger igen bakom mig med ett klick och jag befinner mig i en trappuppgång. Jag läser namnet på dörren och memorerar det. Känner på mig att det är viktigt att göra det, även om det är den enda raka tanke jag har. Sedan går jag sakta ner för trapporna. Det svider till mellan benen och plötsligt blir jag riktigt rädd. Allra först var jag lättad över att jag inte sovit ytterligare en natt i bilen. I nästa ögonblick tränger skräcken igenom. Var är jag? Jag försöker komma ihåg vad som kan ha hänt. Jag känner mig yr och förvirrad och minns bara vagt bilder från kvällen innan. Det var lördag kväll och jag hade gått ut på krogen. inte för att ragga upp någon utan för att kunna skölja av mig på toaletten och kanske i bästa fall bli bjuden på en öl eller två. Och det hade jag också. Blivit bjuden alltså. Sedan minns jag inte mer.

Det är ett bra stycke från förortsområdet där jag uppenbarligen spenderat natten och sjukhusområdet där bilen fortfarande står parkerad. Jag går långsamt in mot stan för att sedan vid kyrkan ta vänster upp mot sjukhusområdet. Det är en lite varmare morgon än på länge, ara några minusgrader till skillnad mot den gågna veckans köldrekord. Ändå huttrar jag. För varje andetag jag tar som når ända ner till maggropen svider det till och kroppen skälver av smärta. Jag inser att något är fel.

Vid sjukhusets entré väljer jag att gå in. Först tänker jag att jag skall skölja av mig och g in på toaletten och "snygga till mig" lite. Men jag inser när jag kommer in att jag fortfarande är yr och behöver kräkas. Går in på toaletten och sjunker ner på golvet. När jag kvicknar till upptäcker jag att jag blöder. Jag sköljer av trosorna i handfatet inne på handikapptoaletten och drar på de funktiga trosorna igen. Sedan går jag ut i korridoren. I entrén hedjar jag mig plötsligt. En instinkt får mig att leta fram gynekologmottagningen och jag tar hissen upp en våning.

Gynemkologen är en kvinna i medelåldern med varm röst och mjuka varma händer. Jag är trött och flyter in och ut ur ett dis av otillgänglighet. Gynekologen väljer att söva mig för att genomföra undersökningen. När jag vaknar får jag besked om att jag skall bli kvar över natten. För en liten stund är jag riktigt, riktigt lycklig. Jag somnar och sover djupt.     

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Det dök upp i flödet, plötsligt och utan förvarning. Det var en länk till ett nyhetsinslag om en psykoterapeut som dömts för att ha utnyttjat sina patienter sexuellt. Det är ofta på det sättet det händer. Jag läser något och mina minnen triggas och d...

Det är en årsdag idag. Jag har ganska många, utspridda över året. Jag kunde göra en egen kalender med egna röda dagar om jag ville. Då kunde dagen idag vara en sådan. Egentligen känns det lite osäkert att skriva på nätet, för även om jag är anonym så...

Inspirerades av en underbar nätvän till mig som ofta skriver dikt på rim och skrev så denna dikt om flykten:   Jag tänkte att här lite kort summera hur allt gick till, vid flykten med mera Luta dig tillbaka, ta ett djupt andetag och minns a...

När jag hade bott under bar himmel, eller i alla fall under taket på min bil, i åtta nätter togs jag in, via gynekologmottagningen och kvinnokliniken till psykiatrin. Jag var vid det laget ganska sliten. Dagarna hade gått mest åt till att praktiskt f...

Gynekologen har satt sig på sängen och tittat utforskande på mig. "Du har varit igenom en hel del" säger hon medlidsamt. Jag tittar upp på henne och inser genast var jag befinner mig. Jag är varm och känner mig lätt darrig men starkare än dagen innan...