Det är en årsdag idag. Jag har ganska många, utspridda över året. Jag kunde göra en egen kalender med egna röda dagar om jag ville. Då kunde dagen idag vara en sådan. Egentligen känns det lite osäkert att skriva på nätet, för även om jag är anonym så kanske min historia för någon blir bekant. Och rätt som det är, så är denna någon en någon jag helst inte skulle se här. Därför är jag försiktig och skriver kanske inte allt. Åtminstone inte helt svart på vitt. Ändå är jag är inte ensam om min situation. Vi är många. Jag har lustigt nog aldrig tänkt på det som jag genomlevt som ett hederbrott förrän jag såg på Kalla Fakta här om dagen. Inser ju nu att det är det i allra högsta grad. Det är så lätt att tänka att sådana saker handlar om någon annan, att det är några andra människor som drabbas. För min hisotria handlar ju bara om mig, om min familj och om värderingar på villovägar. Det handlar om människor som inte kan hantera att min verklighet är annorlunda än deras. Och att jag valde en annan väg en dem. Jag valde att tala.

Den historia jag berättar är alltså i allra högsta grad en historia som handlar om heder. Men det är också en historia som handlar om några människor skam som de försöker överför på andra. Och jag råkar vara en av dem som är ett hot mot det som är deras trygghet. Människorna är inga obestämbara. De är människor i min släkt, människor från det som var mitt sammanhang tidigare. Människor jag inte träffat på många år nu. 

På det sättet kan man säga att min historia är just det, en historia. Samtidigt är min historia också en historia om min vardag idag. Min vardag som psykiskt funktionshindrad invandrande kvinna. En historia om möten med psykiatrin och socialtjänst och möten med en hjälparkultur som för mig ofta ter sig främmande. Men det är också en historia som handlar om goda möten, delaktighet och självbestämmande, Något som inte varit så självklart som det kanske borde.

Utifrån sett har jag nog ett ganska komplicerat liv fortfarande, ändå är det så mycket enklare nu än det någonsin varit. För den som levt som gömd eller ofri är friheten något konkret. Friheten är att kunna skriva ner sina tankar utan att behöva vara rädd för att behöva dö för rätten till dem.

Inspirerades av en underbar nätvän till mig som ofta skriver dikt på rim och skrev så denna dikt om flykten:

Jag tänkte att här lite kort summera

hur allt gick till, vid flykten med mera

Luta dig tillbaka, ta ett djupt andetag

och minns att allt är bra, åtminstone idag:

Jag växte upp med familjen, jag var redan då på flykt,

och levde under förhållanden som inte var så tryggt

Vardagen, den bestod av våld av alla slag

hur jag överlevde det förstår jag inte än idag

Som så ofta när man levt som jag, under tortyr

är det inte alltid så att logiken längre styr

När jag lämnat min familj och börjat tänka själv

var det som att dra ur proppen på en vildsint älv

Jag ville gärna ta till mig det nya landets seder

för familjen blev detta en fråga kallad heder

Jag gjorde fel sorts val, så sa man i min släkt

någon annan hade kanske sagt att de handlat i affekt

Jag ville själv bestämma över mina beslut

Detta i sin tur ledde till att läget blev akut

En man sändes till min dörr och gav mig ovett

resultatet blev åtta dagar på ett lasarett

I det skedet togs ett beslut att jag skulle lämna stan

Det sades till mig då att för detta fanns en plan

Jag sändes tvärs över landet och fick bo på kvinnojour

Att stödet sen försvann var något jag erfor

Min hemkommun ville inte för kalaset betala

det var detta som ledde till konsekvenser fatala

Ut i februarinatten jag hänvisades till slut

min bil fick bli en sorts hemma-substitut

För mig var det rätt enkelt - jag behövde få stöd

jag behövde få tak över huvudet, -vatten och bröd

sedan hade jag också mått väldigt gott utav

att få vila en stund - helt utan krav

Jag hade precis flytt - jag var äntligen fri

det jag sökte nu var själens amnesti

Ett nytt skede skulle ta vid när jag skulle få erfara

att mitt liv det stod inte i någon omedelbar fara

Det som i stället skedde var att faran kom från annat håll

som att ödet på något vis stod och väntat i bakhåll

När dörrar slogs igen och kylan blev min vän

kunde jag inte vara trygg, inte riktigt än.

Jag har många gånger tänkt att livet skänte mig ett spratt

och mina barndomssynder kom mig i allra högsta grad ifatt

fast egentligen så tror jag att jag hade otur

och hamnade i en ny sorts hederkultur

Ibland tänker jag att jag kanske aldrig borde flytt

Men när jag tänker så, då får jag tänka nytt

för trots att jag inte fick den hjälp jag ville ha

Så ledde det ändå till slut till något bra.

När jag hade bott under bar himmel, eller i alla fall under taket på min bil, i åtta nätter togs jag in, via gynekologmottagningen och kvinnokliniken till psykiatrin. Jag var vid det laget ganska sliten. Dagarna hade gått mest åt till att praktiskt försöka ordna saker. Jag hade sagt upp min lägenhet i den stad jag kom från och jag hade ordnat med magasinering av mina saker. Allting från min nya hemliga ort. Jag hade varit på polisförhör och ordnat med praktiska saker kring min skyddade identitet, stängt bankkonton och liknande för att inte kunna bli hittad lika lätt. Allt det och ovissheten om framtiden hade slitit på mig. 

"Du har doktorn om en halvtimme. Se till att klä på dig ordentligt!" En något rundlagd äldre kvinna som aldrig kommit sig för att presentera sig står i dörren till det som varit mitt rum den gångna natten. Jag tittar upp och granskar rummet runtom mig. Jag ligger i en typisk sjukhussäng. En orangefärgad filt täcker större delarna av kroppen. Sängen ärmed långsidan placerad invid en ljust aprikosfärgad vägg och en likadan säng står i rummet på motsatta sidan. Ovanför sängarna, på väggen finns en lampa och en rad med uttag och konstiga hål är placerade på en träpanel som löper längs med hela väggen. Hålen kommer sig av att rummet tidigare varit en förlossningssal får jag senare veta. I taket finns en lysrörslampa. Ett tomt nattduksbord står bredvid min säng. Jag kikar över mot den andra sängen och ser mörka lockar som väller över kudden. Jag säger ingenting men kan höra att kvinnan ibland snyftar till. På hennes nattduksbord står tre kyra-på-dig-kort upprade prydligt. En deckare ligger också på bordet och ett par läsglasögon är placerade på boken som ser ut att vara välläst.

Jag stiger upp och kommer ihåg att mina kläder nu hänger på tork inne i det som är avdelningens tvättstuga. Jag drar filten runtom mig och smyger försiktigt ut i korrdioren, förbi ett par män som sitter och pratar lite lågmält och smyger in till tvättstugan. Precis som jag skall till att rycka upp dörren kommer en skötare förbi. "Nej, se det går inte" säger han. "Du måste ha tillstånd för att gå in där. Den där, den är låst." "Men, jag har mina kläder där inne" säger jag. "Ja, men då får du tala med någon ur ditt vårdlag" säger mannen och tar sats för att gå vidare. Jag stirrar mållöst framför mig innan jag inser att det är några vissa personer jag skall prata med. Medan jag står där och funderar på hur man får reda på vilket vårdlag man tillhör kommer den bastanta kvinnan från tidigare under morgonen förbi. "Står du här halvnaken?" frågar hon. "Du kanske gillar uppmärksamheten?" frågar hon. "Jag vill bara ha mina käder" piper jag fram. Kvinnan granskar mig och och drar med ena handen en gigantisk nyckelknippa ur fickan. "Nå, in med dig då!" säger hon, "men ta bara dina egna kläder". Jag kommer in i rummet där mina kläder är de enda  som hänger på tork. Hastigt rafsar jag ihop dem.