Flera av mina vänner på twitter håller på med just detta, bloggandet, och hur det nu kom sig fick jag ett infall just ikväll, på allhelgonadagen och bestämde mig hastigt och lustigt för att börja blogga. Så här sitter jag nu med mitt livs första blogg, som jag betalat 50 spänn för att upprätthålla reklamfri i ett kvartal, och försöker komma på hur man gör nu då, när man har samlat mod till sig och kommit såhär långt.

Hoppas på att det skall bli bra, att jag kan trotsa min vana som jag har att ge upp med saker jag påbörjar och att detta skall bli något jag kan fortsätta med över tid. Att det skall bli en plats som fler än jag själv hittar fram till. Man kan ju alltid hoppas. Om det blir så får tiden utvisa. Nu är jag i varje fall i gång. Och det är alltid något.   

 

Micke

4 november 2012 19:47

Välskrivet och gripande. Hoppas du fortsätter med skrivandet...!

dissociativ

4 november 2012 19:50

Tack! Din uppmuntran betyder mycket!

 

Kent Åsberg

12 november 2012 19:26

Hej, kom in på Din blogg av en händelse - finner den mycket intressant och väl formulerad, fråga mig gärna om allt och jag ska' försöka svara - har levt ganska länge och upplevt rätt så mycket!

Hälsningar
@beablanche

http://beacon.se

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Det dök upp i flödet, plötsligt och utan förvarning. Det var en länk till ett nyhetsinslag om en psykoterapeut som dömts för att ha utnyttjat sina patienter sexuellt. Det är ofta på det sättet det händer. Jag läser något och mina minnen triggas och d...

Det är en årsdag idag. Jag har ganska många, utspridda över året. Jag kunde göra en egen kalender med egna röda dagar om jag ville. Då kunde dagen idag vara en sådan. Egentligen känns det lite osäkert att skriva på nätet, för även om jag är anonym så...

Inspirerades av en underbar nätvän till mig som ofta skriver dikt på rim och skrev så denna dikt om flykten:   Jag tänkte att här lite kort summera hur allt gick till, vid flykten med mera Luta dig tillbaka, ta ett djupt andetag och minns a...

När jag hade bott under bar himmel, eller i alla fall under taket på min bil, i åtta nätter togs jag in, via gynekologmottagningen och kvinnokliniken till psykiatrin. Jag var vid det laget ganska sliten. Dagarna hade gått mest åt till att praktiskt f...

Gynekologen har satt sig på sängen och tittat utforskande på mig. "Du har varit igenom en hel del" säger hon medlidsamt. Jag tittar upp på henne och inser genast var jag befinner mig. Jag är varm och känner mig lätt darrig men starkare än dagen innan...