Tänkte berätta för er om mitt första möte med psykiatrin. Mitt första möte ledde till en längre relation. En relation som haft både goda och mindre goda stunder. Förmodligen kommer jag att kunna berätta om valda delar av den vid ett senare tillfälle och vara lite mer ingående då.

Men det var såhär det började:

Fönsterrutorna på bilen är igenfrostade. Jag kisar på klockan och konstaterar att den är kvart i fem på morgonen. Jag sätter mig upp och drar jackan tätare omkring mig. Kölden har nått in ända in i märgen och jag vänder mödosamt på mig. Mina tunna kläder är inte gjorda för kylan som intagit mig. Jackan som jag köpte för någon dag sedan på secondhand har visat sig vara en livräddare när minusgraderna ställt sig på rad och brutit in sig i min bil, i mitt gömställe. Tre timmars sömn under de senaste tvä nätterna har det blivit. Det är min andra morgon som jag vaknar här, i den gamla Volvons baksäte, ihopkurad till en boll som skydd mot kylan som intagit både mig och den gamla bilen. Bilen står denna morgon parkerad på sjukhusets parkering. Mest för att det är gratis att stå här. Utanför kvinnojouren där jag vilade första natten kostade det att stå parkerad från klockan 06.00 Här kan jag sova gratis om jag skulle behöva, -eller kunna sova, även efter klockan 06.00

Jag kryper över stolarna och in i framsätet och böjer mig efter påsen med mackor som jag har på golvet på passagerarsidan. Fram ur den stela icakassen tar jag mackan från igår. Redan när handen nuddar brödet känner jag frosten som lagt sig som en hinna på brödet. Jag drar fram mackan och tittar bestört på den. Då brister det för mig. Jag sjunker ner framför ratten och börjar gråta. Djupa tunga hulkande urgrundstårar. Jag drar upp benen så att jag sitter inklämd mellan sätet och ratten och borrar ner ansiktet i knät. Mina händer är stelfrusna och kalla och jag värmer dem under kläderna mot huden på magen som ännu är varm. För varje hulkande andetag jag tar fylls bilen av lite mera värme och jag börjar sakta, sakta tina upp en smula. Jag vrider på bakspegeln och tittar mig i den. Ett blekt ansikte med blåa läppar möter mig. Det skrämmer mig. Sakta immar fönstret bredvid mig igen. Jag inser att jag måste komma ur min nuvarande situation innan jag fryser ihjäl. Efter två veckor på kvinnojouren fick jag lov att flytta ut. Jag befinner mig i en stad där jag inte känner en enda människa. Och jag befinner mig här för att detta är en trygg plats att vara på. Åtminstone var det så det sas när jag lämnade min gamla stad och med socialtjänstens hjälp kom hit. Min gamla kommun betalde för mitt uppehälle under första veckan. Min nya kommun vägrade betala och under en veckas tid stod kvinnojouren för mitt uppehälle. Sedan flyttade jag ut. Hänvisad som jag var till min bil för tak över huvudet den kommande tiden. Det var februari och de kallaste nätterna på många år.

För att få upp värmen slog jag på motorn och stod med bilen på tomgång en liten stund. Ni undrar kanske om jag inte kunde vända mig till socialtjänsten. Att de säkert hade hjälpt mig. Handläggaren, som jag blivit hänvisad till eftersom jag hade skyddade personuppgifter, var föräldraledig och skulle återkomma om drygt tre månader. Jag hade begärt att få träffa någon annan men fick besked att det bara fanns en som hade hand om "sådana som mig". Med sinande resurser kändes livet just i det ögonblicket fullständigt tröstlöst. Jag måste ha hjälp. Om jag ringde till socialjouren efter stängningsdags skulle de kunna hjälpa mig till ett härbärge var beskedet från socialtjänsten. Jag som var så rädd för uteliggare, eller ännu värre, missbrukare. Tanken att dela ett rum med okända män var nästan mer skrämmande än tanken att frysa ihjäl i min egen bil. Då var jag i varje fall på en trygg plats.

"Kan socialtjänsten inte hjälpa mig kanske psykiatrin kan?" tänker jag och famlar efter alla halmstrån jag kan. Jag stänger av motorn och lugnar mig sakta. Mina tårar börjar ta slut och jag har börjat återfå något av värmen även om kylan ännu är påtaglig. "Kanske", tänker jag, "kan jag åtminstone gå in där och värma mig en stund?"

"Psykiatrisk jourmottagning" står det på en dörr. Jag rycker i den och dörren går upp. Plötsligt känner jag mig väldigt osäker. Men det är varmt och jag njuter av att andas den varma luften och låta den fylla mina kalla lungor. Framför mig är en trappa som visar sig leda upp till en liten reception. En kvinna kommer yrvaket fram till luckan sedan jag ringt på ringklockan och ganska snabbt slussas jag in i ett rum. Rummet är litet. Invid ett stort skrivbord som upptar större delarna av rummet sitter en man i en vit rock. Läkaren gissar jag. Han vänder sig mot mig och en ganska ung man i min egen ålder tittar på mig. "Sätt dig!" säger han och tittar på mig. "Nå?" säger han. Jag vrider mina händer, som fortfarande är iskalla, i knäet och börjar förklara. Jag berättar hur jag flytt med hjälpa av polisen och socialtjänsten, hur jag blott på kvinnojouren tills för ett par dagar sedan och det som skett sedan dess. Jag berättar om det omöjliga i att hitta en bostad när man står utan inkomster eller hemadress. Jag berättar om min ångest, om trauman och om mina dissociativa episoder, de som blivit allt fler sedan jag gick under jorden. De som kommit att dominera mitt liv. Han lyssnar lite förstrött och gäspar högljutt. "Så det är ett socialt problem?" undrar han. "Socialt och psykiskt" säger jag. "För mig låter det som ett socialt problem" säger han. "Ta det som en komplimang. Hade jag tyckt att du verkar vara en galenpanna hade jag skrivit in dig med en gång, men det kan jag inte göra nu. Detta är inget hotell". "Men" säger jag. "Vad skall jag göra?". "Åk hem igen" säger han. "Här har du ingenting att hämta".

Jag står innanför dörren till jourmottagningen och drar in de sista varma andetaget innan jag tar sats och går ut i kylan. För en stund överväger jag att lägga mig ner i snön bakom husknuten och bara ligga kvar tills jag somnar. Av någon anledning väljer jag i stället att gå tillbaka ut mot parkering. Fullkomligt blottlagd och tom. Utan någon som helst aning hur jag skall överleva till följande dag.       

 

F

3 november 2012 21:10

fruktansvärt att läsa hur psykiatrin gång å gång brister och bemötandet är fruktansvärt.

dissociativ

3 november 2012 22:23

Tack för din kommentar. Det gläder mig att du hittat hit såhär snabbt!

Min erfarenhet av psykiatrin är mer negativ än positiv, särskilt i början, men det finns också fantastiska människor som arbetar där, -det får vi inte heller glömma...

 

F

5 november 2012 18:40

Du har så rätt!

 

MB

8 november 2012 08:31

Fruktansvärt att sådant här händer! Noll skyddsnät o hjälp. Inget plan B hos soc när det som i ditt fall handläggare sem!

Vet inte din kommun men det finns många snälla privatpersoner som ställer upp med den hjälp man behöver. Tills du känner dig stark att kämpa vidare.

Lycka till och ta hand om dig!

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Det dök upp i flödet, plötsligt och utan förvarning. Det var en länk till ett nyhetsinslag om en psykoterapeut som dömts för att ha utnyttjat sina patienter sexuellt. Det är ofta på det sättet det händer. Jag läser något och mina minnen triggas och d...

Det är en årsdag idag. Jag har ganska många, utspridda över året. Jag kunde göra en egen kalender med egna röda dagar om jag ville. Då kunde dagen idag vara en sådan. Egentligen känns det lite osäkert att skriva på nätet, för även om jag är anonym så...

Inspirerades av en underbar nätvän till mig som ofta skriver dikt på rim och skrev så denna dikt om flykten:   Jag tänkte att här lite kort summera hur allt gick till, vid flykten med mera Luta dig tillbaka, ta ett djupt andetag och minns a...

När jag hade bott under bar himmel, eller i alla fall under taket på min bil, i åtta nätter togs jag in, via gynekologmottagningen och kvinnokliniken till psykiatrin. Jag var vid det laget ganska sliten. Dagarna hade gått mest åt till att praktiskt f...

Gynekologen har satt sig på sängen och tittat utforskande på mig. "Du har varit igenom en hel del" säger hon medlidsamt. Jag tittar upp på henne och inser genast var jag befinner mig. Jag är varm och känner mig lätt darrig men starkare än dagen innan...