Det dök upp i flödet, plötsligt och utan förvarning. Det var en länk till ett nyhetsinslag om en psykoterapeut som dömts för att ha utnyttjat sina patienter sexuellt. Det är ofta på det sättet det händer. Jag läser något och mina minnen triggas och den här gången kom jag att gå tillbaka ett antal år i tiden. Ganska många år, tills tiden innan jag kontaktade psykiatrin. För mig var det en präst och inte en psykoaterapeut. Det tog ganska lång tid innan jag kunde se det som hände som ett övergrepp. Egentligen så känns det konstigt fortfarande att kalla det för det. Det handlar förmodligen om att jag fortfarande, efter så många år, känner mig delskyldig i det som hände. Kanske var jag det. Jag vet inte. Det jag vet är att jag var utsatt och lätt att utnyttja, -och att den person som jag borde kunnat lita på svek det förtroende han hade fått.

Jag stänger dörren bakom mig. De tre barnen sover i rummet bakom mig. Den nästäldsta dottern Linnea*, 6 år tog längst tid på sig att somna. Hon är en liten livlig tjej som alltid tar ganska läng tid att varva ner. Precis som barnen lagt sig går jag ut på terassen och andas in den kalla vinterluften och ser ut över snön på innergården. Ångesten trycker mot tinningarna och magen. Jag huttrar till. Det är en ovanligt kall decemberkväll. Sören och hans fru Pia är ute på bio och skall komma hem i vilket ögonblick som helst. Jag har varit hos dem i nästan två månader. Egentligen bor jag inte här, jag har bara hållit till här den sista tiden, men mot slutet har det blivit så att jag varit här nästan mer än jag varit hemma. För bara någon månad sedan hade vi aldrig setts. Det var en sen kväll som jag ringde kyrkan och församlingen jourtelefon i min ångtest. Jag hade precis lämnat min familj, var ny i den här delen av världen och sökte akut stöd. Det blev ett långt samtal. Sören lyssnade och samtalet slutade med att vi bestämt oss för att fortsätta samtalet följande dag, trots att jourtelefonen egentligen skulle vara anonym. Ganska snart blev våra samtal loch mina besök längre och längre. Så började jag sova över, ta hand om barnen mellan varven och spendera mer och mer tid där. På nätterna satt vi uppe och pratade. På dagarna tog jag hand om barnen. Jag berättade om mina barndomstrauman, om ängesten och om övergreppen. Jag berättade om det innersta och mest hemliga och han lyssnade, bad för mig och peppade mig. Sedan kom den dagen i december. Jag hade alltså lagt barnen och Sören och Pia hade varit borta i några timmar. Någon vecka tidigare hade Sören definierat mina problem genom att sätta upp en plan för vad vi skulle jobba med under våra samtal. Jag skulle lära mig fem saker, -jag skulle lära mig leka, känna smärta, uppleva närhet, förstå att beröring inte alltid handlar om sex och jag skulle lära mig att känna ilska. Vi hade planerat att ha ett samtal senare under kvällen men min ångest växte. Den hade börjat några dagar tidigare då Sören i pedagogiskt syfte kysste mig. En vänskaplig kyss förklarade han. Han bet mig också i armarna så att jag fick stora blåmärken över överarmarna och han slog mig ibland, -för att lära mig känna smärtan och bli närvarande i kroppen. Han hade börjat smeka mig också på ett sätt som kändes så fel, men han försäkrade mig om att det inte var det. Och han var ju präst. Så han visste ju. När nu kvällen närmade sig blev jag bara mer och mer ångestfylld. Jag blev förvirrad och orolig men kunde inte förklara varför. Ångesten smög sig på. Jag ville helst bara gå därifrån. Samtidigt var han min livlina. Den enda som visste. Han kände mig. Visste mina hemligheter. 

Den kvällen som följde minns jag mest som en diffus dimma. Kanske var jag dissocierad? Kanske har jag bara förträngt det? Den natten övergick samtalet i något annat. Och efter någon timme fick jag tillfälle att dra jag därifrån hals över huvud. Fick inte ens med mig jackan. Flydde. Senare samma kväll när jag stod på tågstationen kräktes jag. Jag kunde känna lukten av honom och överväldigades av ångest. Försökte förstå vad som hade hänt men kunde inte riktigt förstå det. Var övertygad om att det var mitt fel. Att jag förlett honom. För att jag var sådan. Äcklig.

Drygt ett och ett halvt år senare anmälde en tredje person händelsen till domkapitlet. 

* Barnens, liksom prästen och hans frus namn är fingerade. Vissa detaljer är också fingerade av sekretesskäl.

Artikeln som triggade denna del av mit liv finns bl.a här http://www.svt.se/nyheter/regionalt/mittnytt/fangelse-for-sexterapeut

Det är en årsdag idag. Jag har ganska många, utspridda över året. Jag kunde göra en egen kalender med egna röda dagar om jag ville. Då kunde dagen idag vara en sådan. Egentligen känns det lite osäkert att skriva på nätet, för även om jag är anonym så kanske min historia för någon blir bekant. Och rätt som det är, så är denna någon en någon jag helst inte skulle se här. Därför är jag försiktig och skriver kanske inte allt. Åtminstone inte helt svart på vitt. Ändå är jag är inte ensam om min situation. Vi är många. Jag har lustigt nog aldrig tänkt på det som jag genomlevt som ett hederbrott förrän jag såg på Kalla Fakta här om dagen. Inser ju nu att det är det i allra högsta grad. Det är så lätt att tänka att sådana saker handlar om någon annan, att det är några andra människor som drabbas. För min hisotria handlar ju bara om mig, om min familj och om värderingar på villovägar. Det handlar om människor som inte kan hantera att min verklighet är annorlunda än deras. Och att jag valde en annan väg en dem. Jag valde att tala.

Den historia jag berättar är alltså i allra högsta grad en historia som handlar om heder. Men det är också en historia som handlar om några människor skam som de försöker överför på andra. Och jag råkar vara en av dem som är ett hot mot det som är deras trygghet. Människorna är inga obestämbara. De är människor i min släkt, människor från det som var mitt sammanhang tidigare. Människor jag inte träffat på många år nu. 

På det sättet kan man säga att min historia är just det, en historia. Samtidigt är min historia också en historia om min vardag idag. Min vardag som psykiskt funktionshindrad invandrande kvinna. En historia om möten med psykiatrin och socialtjänst och möten med en hjälparkultur som för mig ofta ter sig främmande. Men det är också en historia som handlar om goda möten, delaktighet och självbestämmande, Något som inte varit så självklart som det kanske borde.

Utifrån sett har jag nog ett ganska komplicerat liv fortfarande, ändå är det så mycket enklare nu än det någonsin varit. För den som levt som gömd eller ofri är friheten något konkret. Friheten är att kunna skriva ner sina tankar utan att behöva vara rädd för att behöva dö för rätten till dem.

Inspirerades av en underbar nätvän till mig som ofta skriver dikt på rim och skrev så denna dikt om flykten:

Jag tänkte att här lite kort summera

hur allt gick till, vid flykten med mera

Luta dig tillbaka, ta ett djupt andetag

och minns att allt är bra, åtminstone idag:

Jag växte upp med familjen, jag var redan då på flykt,

och levde under förhållanden som inte var så tryggt

Vardagen, den bestod av våld av alla slag

hur jag överlevde det förstår jag inte än idag

Som så ofta när man levt som jag, under tortyr

är det inte alltid så att logiken längre styr

När jag lämnat min familj och börjat tänka själv

var det som att dra ur proppen på en vildsint älv

Jag ville gärna ta till mig det nya landets seder

för familjen blev detta en fråga kallad heder

Jag gjorde fel sorts val, så sa man i min släkt

någon annan hade kanske sagt att de handlat i affekt

Jag ville själv bestämma över mina beslut

Detta i sin tur ledde till att läget blev akut

En man sändes till min dörr och gav mig ovett

resultatet blev åtta dagar på ett lasarett

I det skedet togs ett beslut att jag skulle lämna stan

Det sades till mig då att för detta fanns en plan

Jag sändes tvärs över landet och fick bo på kvinnojour

Att stödet sen försvann var något jag erfor

Min hemkommun ville inte för kalaset betala

det var detta som ledde till konsekvenser fatala

Ut i februarinatten jag hänvisades till slut

min bil fick bli en sorts hemma-substitut

För mig var det rätt enkelt - jag behövde få stöd

jag behövde få tak över huvudet, -vatten och bröd

sedan hade jag också mått väldigt gott utav

att få vila en stund - helt utan krav

Jag hade precis flytt - jag var äntligen fri

det jag sökte nu var själens amnesti

Ett nytt skede skulle ta vid när jag skulle få erfara

att mitt liv det stod inte i någon omedelbar fara

Det som i stället skedde var att faran kom från annat håll

som att ödet på något vis stod och väntat i bakhåll

När dörrar slogs igen och kylan blev min vän

kunde jag inte vara trygg, inte riktigt än.

Jag har många gånger tänkt att livet skänte mig ett spratt

och mina barndomssynder kom mig i allra högsta grad ifatt

fast egentligen så tror jag att jag hade otur

och hamnade i en ny sorts hederkultur

Ibland tänker jag att jag kanske aldrig borde flytt

Men när jag tänker så, då får jag tänka nytt

för trots att jag inte fick den hjälp jag ville ha

Så ledde det ändå till slut till något bra.

När jag hade bott under bar himmel, eller i alla fall under taket på min bil, i åtta nätter togs jag in, via gynekologmottagningen och kvinnokliniken till psykiatrin. Jag var vid det laget ganska sliten. Dagarna hade gått mest åt till att praktiskt försöka ordna saker. Jag hade sagt upp min lägenhet i den stad jag kom från och jag hade ordnat med magasinering av mina saker. Allting från min nya hemliga ort. Jag hade varit på polisförhör och ordnat med praktiska saker kring min skyddade identitet, stängt bankkonton och liknande för att inte kunna bli hittad lika lätt. Allt det och ovissheten om framtiden hade slitit på mig. 

"Du har doktorn om en halvtimme. Se till att klä på dig ordentligt!" En något rundlagd äldre kvinna som aldrig kommit sig för att presentera sig står i dörren till det som varit mitt rum den gångna natten. Jag tittar upp och granskar rummet runtom mig. Jag ligger i en typisk sjukhussäng. En orangefärgad filt täcker större delarna av kroppen. Sängen ärmed långsidan placerad invid en ljust aprikosfärgad vägg och en likadan säng står i rummet på motsatta sidan. Ovanför sängarna, på väggen finns en lampa och en rad med uttag och konstiga hål är placerade på en träpanel som löper längs med hela väggen. Hålen kommer sig av att rummet tidigare varit en förlossningssal får jag senare veta. I taket finns en lysrörslampa. Ett tomt nattduksbord står bredvid min säng. Jag kikar över mot den andra sängen och ser mörka lockar som väller över kudden. Jag säger ingenting men kan höra att kvinnan ibland snyftar till. På hennes nattduksbord står tre kyra-på-dig-kort upprade prydligt. En deckare ligger också på bordet och ett par läsglasögon är placerade på boken som ser ut att vara välläst.

Jag stiger upp och kommer ihåg att mina kläder nu hänger på tork inne i det som är avdelningens tvättstuga. Jag drar filten runtom mig och smyger försiktigt ut i korrdioren, förbi ett par män som sitter och pratar lite lågmält och smyger in till tvättstugan. Precis som jag skall till att rycka upp dörren kommer en skötare förbi. "Nej, se det går inte" säger han. "Du måste ha tillstånd för att gå in där. Den där, den är låst." "Men, jag har mina kläder där inne" säger jag. "Ja, men då får du tala med någon ur ditt vårdlag" säger mannen och tar sats för att gå vidare. Jag stirrar mållöst framför mig innan jag inser att det är några vissa personer jag skall prata med. Medan jag står där och funderar på hur man får reda på vilket vårdlag man tillhör kommer den bastanta kvinnan från tidigare under morgonen förbi. "Står du här halvnaken?" frågar hon. "Du kanske gillar uppmärksamheten?" frågar hon. "Jag vill bara ha mina käder" piper jag fram. Kvinnan granskar mig och och drar med ena handen en gigantisk nyckelknippa ur fickan. "Nå, in med dig då!" säger hon, "men ta bara dina egna kläder". Jag kommer in i rummet där mina kläder är de enda  som hänger på tork. Hastigt rafsar jag ihop dem.      

Gynekologen har satt sig på sängen och tittat utforskande på mig. "Du har varit igenom en hel del" säger hon medlidsamt. Jag tittar upp på henne och inser genast var jag befinner mig. Jag är varm och känner mig lätt darrig men starkare än dagen innan. "Jag har talat med mina kolleger" säger hon lite långsamt, "vi har inte skäl att ha dig kvar här så länge till, men vi tycker inte heller att du skall bo på gatan längre. Vi tror helt enkelt att det vore bäst om du kanske kunde vara på en särskild avdelning, alltså... inom psykiatrin, bara tills allting ordnat sig" säger hon. "Psykiatrin?" frågar jag osäkert. "De vill inte ha mig". "Jag vet att de inte ville det förut" säger gynekologen, "men jag har talat med dem och de är villiga att ta emot dig nu".

Jag förstår inte riktigt vad hon säger. "Vill de ha mig?" frågar jag osäkert. "Ja, du är välkommen" säger hon och ler varmt. Sedan skrattar hon till "de flesta brukar inte vara lika lättade som du att bli hänvisade dit!".

Det må kanske vara, men det här betyder för det första att jag kommer att ha tak över huvudet ett litet tag framöver. Och för det andra att det kanske är så att det finns någon som tror mig. Eller betyder det inte det?  

Varje dag, utom första dagen, under de åtta dagarna som jag bodde i min gamla röda Volvo 740 så gick jag ner till psykiatriska jourmottagningen som fanns vid en sidobyggnad bredvid det lokala regionsjukhuset. Jag träffade en ny jourläkare varje gång och berättade samma sak för varje ny person. Jag berättade hur jag hade flytt, hur jag hade strävat med socialtjänsten, hur jag bodde i bilen och hur jag för varje dag mådde bara sämre och sämre. På den åttonde dagen kom vändningen, även om den inte kom på det sätt jag hoppats.

Jag vaknar upp i ett tämligen mörklagt rum. Endast ett svagt ljus från gatan utanför lyser upp rummet. En man ligger bredvid mig i sängen och andas tungt. En annan man halvligger i en fotölj och snarkar högt. Han vrider lite på sig när jag vänder mig mot honom, men vaknar inte. Jag försöker stiga upp men känner hur rummet snurrar till. Mödosamt stiger jag upp och märker att jag delvis är avklädd på kroppen. Jag ryser till, hittar mina kläder på golvet bredvid sängen och tittar mig hastigt omkring innan jag försiktigt smyger ut genom dörren. Dörren stänger igen bakom mig med ett klick och jag befinner mig i en trappuppgång. Jag läser namnet på dörren och memorerar det. Känner på mig att det är viktigt att göra det, även om det är den enda raka tanke jag har. Sedan går jag sakta ner för trapporna. Det svider till mellan benen och plötsligt blir jag riktigt rädd. Allra först var jag lättad över att jag inte sovit ytterligare en natt i bilen. I nästa ögonblick tränger skräcken igenom. Var är jag? Jag försöker komma ihåg vad som kan ha hänt. Jag känner mig yr och förvirrad och minns bara vagt bilder från kvällen innan. Det var lördag kväll och jag hade gått ut på krogen. inte för att ragga upp någon utan för att kunna skölja av mig på toaletten och kanske i bästa fall bli bjuden på en öl eller två. Och det hade jag också. Blivit bjuden alltså. Sedan minns jag inte mer.

Det är ett bra stycke från förortsområdet där jag uppenbarligen spenderat natten och sjukhusområdet där bilen fortfarande står parkerad. Jag går långsamt in mot stan för att sedan vid kyrkan ta vänster upp mot sjukhusområdet. Det är en lite varmare morgon än på länge, ara några minusgrader till skillnad mot den gågna veckans köldrekord. Ändå huttrar jag. För varje andetag jag tar som når ända ner till maggropen svider det till och kroppen skälver av smärta. Jag inser att något är fel.

Vid sjukhusets entré väljer jag att gå in. Först tänker jag att jag skall skölja av mig och g in på toaletten och "snygga till mig" lite. Men jag inser när jag kommer in att jag fortfarande är yr och behöver kräkas. Går in på toaletten och sjunker ner på golvet. När jag kvicknar till upptäcker jag att jag blöder. Jag sköljer av trosorna i handfatet inne på handikapptoaletten och drar på de funktiga trosorna igen. Sedan går jag ut i korridoren. I entrén hedjar jag mig plötsligt. En instinkt får mig att leta fram gynekologmottagningen och jag tar hissen upp en våning.

Gynemkologen är en kvinna i medelåldern med varm röst och mjuka varma händer. Jag är trött och flyter in och ut ur ett dis av otillgänglighet. Gynekologen väljer att söva mig för att genomföra undersökningen. När jag vaknar får jag besked om att jag skall bli kvar över natten. För en liten stund är jag riktigt, riktigt lycklig. Jag somnar och sover djupt.     

Tänkte berätta för er om mitt första möte med psykiatrin. Mitt första möte ledde till en längre relation. En relation som haft både goda och mindre goda stunder. Förmodligen kommer jag att kunna berätta om valda delar av den vid ett senare tillfälle och vara lite mer ingående då.

Men det var såhär det började:

Fönsterrutorna på bilen är igenfrostade. Jag kisar på klockan och konstaterar att den är kvart i fem på morgonen. Jag sätter mig upp och drar jackan tätare omkring mig. Kölden har nått in ända in i märgen och jag vänder mödosamt på mig. Mina tunna kläder är inte gjorda för kylan som intagit mig. Jackan som jag köpte för någon dag sedan på secondhand har visat sig vara en livräddare när minusgraderna ställt sig på rad och brutit in sig i min bil, i mitt gömställe. Tre timmars sömn under de senaste tvä nätterna har det blivit. Det är min andra morgon som jag vaknar här, i den gamla Volvons baksäte, ihopkurad till en boll som skydd mot kylan som intagit både mig och den gamla bilen. Bilen står denna morgon parkerad på sjukhusets parkering. Mest för att det är gratis att stå här. Utanför kvinnojouren där jag vilade första natten kostade det att stå parkerad från klockan 06.00 Här kan jag sova gratis om jag skulle behöva, -eller kunna sova, även efter klockan 06.00

Jag kryper över stolarna och in i framsätet och böjer mig efter påsen med mackor som jag har på golvet på passagerarsidan. Fram ur den stela icakassen tar jag mackan från igår. Redan när handen nuddar brödet känner jag frosten som lagt sig som en hinna på brödet. Jag drar fram mackan och tittar bestört på den. Då brister det för mig. Jag sjunker ner framför ratten och börjar gråta. Djupa tunga hulkande urgrundstårar. Jag drar upp benen så att jag sitter inklämd mellan sätet och ratten och borrar ner ansiktet i knät. Mina händer är stelfrusna och kalla och jag värmer dem under kläderna mot huden på magen som ännu är varm. För varje hulkande andetag jag tar fylls bilen av lite mera värme och jag börjar sakta, sakta tina upp en smula. Jag vrider på bakspegeln och tittar mig i den. Ett blekt ansikte med blåa läppar möter mig. Det skrämmer mig. Sakta immar fönstret bredvid mig igen. Jag inser att jag måste komma ur min nuvarande situation innan jag fryser ihjäl. Efter två veckor på kvinnojouren fick jag lov att flytta ut. Jag befinner mig i en stad där jag inte känner en enda människa. Och jag befinner mig här för att detta är en trygg plats att vara på. Åtminstone var det så det sas när jag lämnade min gamla stad och med socialtjänstens hjälp kom hit. Min gamla kommun betalde för mitt uppehälle under första veckan. Min nya kommun vägrade betala och under en veckas tid stod kvinnojouren för mitt uppehälle. Sedan flyttade jag ut. Hänvisad som jag var till min bil för tak över huvudet den kommande tiden. Det var februari och de kallaste nätterna på många år.

För att få upp värmen slog jag på motorn och stod med bilen på tomgång en liten stund. Ni undrar kanske om jag inte kunde vända mig till socialtjänsten. Att de säkert hade hjälpt mig. Handläggaren, som jag blivit hänvisad till eftersom jag hade skyddade personuppgifter, var föräldraledig och skulle återkomma om drygt tre månader. Jag hade begärt att få träffa någon annan men fick besked att det bara fanns en som hade hand om "sådana som mig". Med sinande resurser kändes livet just i det ögonblicket fullständigt tröstlöst. Jag måste ha hjälp. Om jag ringde till socialjouren efter stängningsdags skulle de kunna hjälpa mig till ett härbärge var beskedet från socialtjänsten. Jag som var så rädd för uteliggare, eller ännu värre, missbrukare. Tanken att dela ett rum med okända män var nästan mer skrämmande än tanken att frysa ihjäl i min egen bil. Då var jag i varje fall på en trygg plats.

"Kan socialtjänsten inte hjälpa mig kanske psykiatrin kan?" tänker jag och famlar efter alla halmstrån jag kan. Jag stänger av motorn och lugnar mig sakta. Mina tårar börjar ta slut och jag har börjat återfå något av värmen även om kylan ännu är påtaglig. "Kanske", tänker jag, "kan jag åtminstone gå in där och värma mig en stund?"

"Psykiatrisk jourmottagning" står det på en dörr. Jag rycker i den och dörren går upp. Plötsligt känner jag mig väldigt osäker. Men det är varmt och jag njuter av att andas den varma luften och låta den fylla mina kalla lungor. Framför mig är en trappa som visar sig leda upp till en liten reception. En kvinna kommer yrvaket fram till luckan sedan jag ringt på ringklockan och ganska snabbt slussas jag in i ett rum. Rummet är litet. Invid ett stort skrivbord som upptar större delarna av rummet sitter en man i en vit rock. Läkaren gissar jag. Han vänder sig mot mig och en ganska ung man i min egen ålder tittar på mig. "Sätt dig!" säger han och tittar på mig. "Nå?" säger han. Jag vrider mina händer, som fortfarande är iskalla, i knäet och börjar förklara. Jag berättar hur jag flytt med hjälpa av polisen och socialtjänsten, hur jag blott på kvinnojouren tills för ett par dagar sedan och det som skett sedan dess. Jag berättar om det omöjliga i att hitta en bostad när man står utan inkomster eller hemadress. Jag berättar om min ångest, om trauman och om mina dissociativa episoder, de som blivit allt fler sedan jag gick under jorden. De som kommit att dominera mitt liv. Han lyssnar lite förstrött och gäspar högljutt. "Så det är ett socialt problem?" undrar han. "Socialt och psykiskt" säger jag. "För mig låter det som ett socialt problem" säger han. "Ta det som en komplimang. Hade jag tyckt att du verkar vara en galenpanna hade jag skrivit in dig med en gång, men det kan jag inte göra nu. Detta är inget hotell". "Men" säger jag. "Vad skall jag göra?". "Åk hem igen" säger han. "Här har du ingenting att hämta".

Jag står innanför dörren till jourmottagningen och drar in de sista varma andetaget innan jag tar sats och går ut i kylan. För en stund överväger jag att lägga mig ner i snön bakom husknuten och bara ligga kvar tills jag somnar. Av någon anledning väljer jag i stället att gå tillbaka ut mot parkering. Fullkomligt blottlagd och tom. Utan någon som helst aning hur jag skall överleva till följande dag.       

Flera av mina vänner på twitter håller på med just detta, bloggandet, och hur det nu kom sig fick jag ett infall just ikväll, på allhelgonadagen och bestämde mig hastigt och lustigt för att börja blogga. Så här sitter jag nu med mitt livs första blogg, som jag betalat 50 spänn för att upprätthålla reklamfri i ett kvartal, och försöker komma på hur man gör nu då, när man har samlat mod till sig och kommit såhär långt.

Hoppas på att det skall bli bra, att jag kan trotsa min vana som jag har att ge upp med saker jag påbörjar och att detta skall bli något jag kan fortsätta med över tid. Att det skall bli en plats som fler än jag själv hittar fram till. Man kan ju alltid hoppas. Om det blir så får tiden utvisa. Nu är jag i varje fall i gång. Och det är alltid något.